Detta är ett ämne som fascinerar mig. Det är ständigt aktuellt, men ingen vill tala om det ”öppet”. Så vad menar jag då? Jo att det är mot ens egna intressen att ta ställning, stå för den och driva sin uppfattning. Detta gäller i många sällskap och områden. Det kan gälla arbetsplatser, bostadsrättsföreningen eller i föräldragruppen på barnens skola. Men det gäller också i allra högsta grad inom amerikansk fotboll i Sverige. Jag har många personliga erfarenheter av detta, både negativa och positiva.
Så vad syftar jag på, mer konkret? Många olika saker, samt dess orsaker och konsekvenser. Låt oss titta på olika segment av detta fenomen.
- Skillnaden mellan vad du tycker och vad du säger offentligt – Detta är oerhört intressant. Folk som gärna gör sig lustiga över vad andra säger eller skriver offentligt är ofta personer som själva säger saker (i rätt sällskap) som skulle vara sensationellt kontroversiella sagda i offentligheten. Självklart varken kan eller ska man basunera ut alla sina tankar offentligt, men jag har själv svårt att förstå hur man kan vara så ovillig att stå för sin åsikt. Det är skrämmande ofta som folk säger/skriver till mig privat: ”jag håller helt med dig, men jag kan inte säga det öppet”! För mig är detta en märklig hållning, men vis av erfarenhet har de en viss poäng eftersom kulturen i sporten är sådan att man bränner broar om man tycker till offentligt
- Skillnaden mellan sak och person – I detta finns en stor del av den problematik jag möter. Om jag är kritisk mot något så tolkas det allt för ofta som ett personligt påhopp, eller som att jag hyser agg mot personen. Flera av mina bästa vänner har diametralt motsatta åsikter jämfört med mina, i en mängd frågor. Det innebär inte att man är ovänner – eftersom man klarar av att skilja på sak och person. Ett klassiskt exempel, som retar folk VARJE år är detta med domare som dömer klubbar de själva spelat i. Jag tycker det är fel att en f.d. 86ers-spelare dömer en 86ers-match i Superserien. Och jag tycker det oavsett lag. Har man en historia med en klubb så bör man inte döma just det lagets hemmamatcher. När man säger detta offentligt så kommer direkt mothugg ”han är faktiskt grymt bra domare” ”han skulle aldrig fuska eller ge fördelar”. Tro mig eller ej – men jag håller med! Det handlar INTE om denna person, det handlar om principen. Jag är till exempel helt övertygad om att Kristoffer Österberg i TU är kapabel att tolka TB opartiskt i sin tjänsteutövning när ett ärende kommer till TU. Ändå deltar han inte i ett beslut som gäller STU. Varför? Jo för att blotta misstanken om jäv gör hans position svår, då är det bättre att avstå.
- Vad är det att vara ”frispråkig”? – Också intressant. Jag tror vi som sport blir bättre av öppenhet och diskussion. Inte i stängda rum med ”de sina” utan i öppenhet och för alla att tycka till och komma med åsikter och argument. Tidigare ledning i SAFF är exempel på vad som händer när en tysthetskultur odlas. Jag tror inte jag har speciellt många fler åsikter än andra, skillnaden är att jag gärna delar med mig. Inte för att jag tycker mig ha alla svar, utan för att det är kul och lärorikt när åsikter stöts och blöts.
- Den upplevda arrogansen i att formulera sina åsikter offentligt – Inte heller ovanligt. Det tycks finnas i vissa människors DNA att tycka att man håller käften om man inte är expert på ett område. Och att de som yttrar sig har en självbild av att veta bäst. Det förvånar mig ständigt när jag träffar fotbollsfolk för första gången och de säger ”du var ju riktigt trevlig, det trodde jag inte”. Skrapar man på ytan så framkommer ofta att de haft bilden av ”en dryg Stockholmare som tror sig veta bäst”. Jag utmanar dessutom alla läsare att hitta något jag skrivit som varit elakt eller ett personangrepp. Jag försöker hålla mig till ämnet och diskutera sakinnehållet. De gånger jag själv gjort fel/tagit i för mycket när man tyckt olika så har jag bett om ursäkt och ”pudlat”.
- De tystas ”trumfkort” att de har bättre saker för sig – Det är en konstig kultur, som man kunde läsa redan på gamla ”Superserienytts” forum, att det anses vara bortkastad tid att skriva om diverse ämnen. Hur ofta läste man inte kommentaren ”kidsen borde vara på gymmet istället för att hänga på forumet och snacka skit”? Som att dygnets 24 timmar inte räcker till att både träna och skriva några rader…? Men av någon anledning anses det finare att vara tyst än att öppet skapa debatt.
- Att vilja debattera uppfattas som grälsjukt och lättkränkt – Även detta upphör aldrig att förvåna! Om jag skriver om en fråga där jag har en åsikt, någon (till äventyrs) ger motargument i annan riktning och jag sedan svarar. Då anses det som att man inte kan ta kritik (av vissa)?! En debatt är väl att slipa sina argument, tala för sin sak och försöka övertyga motståndaren om att man själv har rätt? Det är inget grälsjukt eller gnälligt med det.
Vad får det då för konsekvenser om man vill sprida sina åsikter och ha öppenhet och debatt?
- Blir illa sedd av personer man aldrig ens pratat med – Folk bygger upp en bild som inte är korrekt. Och behandlar därefter personen efter denna bild när man väl möts. Det leder till helt onödiga ”gnissel i maskineriet”. Visserligen kan inte alla älska varandra, men jag vågar påstå att listan på personer i fotbollssverige som jag ogillar är extremt kort jämfört med mängden personer som ogillar mig.
- Alla har en åsikt om dig – Detta är givetvis helt självförvållat. Om man tycker det är kul att tycka till, debattera och vara offentlig i vår ankdamm så kommer folk veta vem du är, vad du står för och så vidare. Det går då inte att flyga under radarn och hålla låg profil.
- Förlorade möjligheter – Jag vet tyvärr flera tillfällen då jag inte kunnat konkurrera om fotbolls-”jobb” baserat på vem jag är, inte baserat på vad jag kan. Dels för att folk just har åsikter, dels för att vissa tror det är politiskt osmart. Jag tycker man kan kolla på min CV och konstatera att ”skandalerna” är ytterst lätträknade. Ingen klubb har sparkat mig. Ingen klubb har get mig reprimander för något jag sagt eller gjort. De gånger jag fått äran att coacha i landslag så har jag gjort det helt utan anmärkning sett till SAFF’s olika policys. Här tar jag tröst i den feedback från spelare jag haft förmånen att coacha i diverse lag och landslag. Givetvis finns det även folk som tycker jag är en idiot, men en mycket stor majoritet av feedbacken har varit väldigt positiv och uppmuntrande.
- Onödig sandlådenivå – Detta är egentligen det tråkigaste av allt. Att det blir personstrider istället för att vi alla drar åt samma håll. Jag påstår GIVETVIS inte att jag är oskyldig här. Jag skulle dock önska att fler stridsyxor begravs, såsom jag lyckats göra med flera personer jag tidigare haft dålig relation med. En person som sticker ut här är Mats Hagsten, som jag nu räknar som en mycket god vän. Vi hade tidigare en frostig relation byggd på missförstånd (helt i onödan, och där jag var den klart större ”boven”).
Så är det synd om mig? Självklart INTE. Jag har valt min väg, och trivs med den. Jag kommer från ett hem där debatt var en självklarhet och att inte stå upp för sin åsikt ansågs vara en losers livsstil. Som exempel på ”miljön” hemma hos mig kan nämnas min fars käpphäst när vi hade olika åsikt i en fråga: ”jag har inte haft fel sen 1979, så varför skulle jag ha det idag? Men varsågod och försök”. Detta givetvis sagt med gigantisk ”glimt i ögat” – men drev givetvis folk till vansinne… Själv tycker jag det var ganska kul.
Så tänk nu inte att detta är ett försvarstal eller en martyrs bekännelser – se det som en uppmaning till HELA fotbollssverige att öppna upp debattklimatet lite mer. Att fler vill stå för en åsikt offentligt och att vi alla blir bättre på att skilja på sak och person. Även om vi kommer från olika klubbar och städer så har vi det gemensamt att vi älskar sporten amerikansk fotboll!
Coachen talar 