Del 2 &3 av Superserien 2016

SFN har nu publicerat del 2 och del 3 av mina spekulationer inför Superserien 2016. Ni hittar del 2 här och del 3 här.

Som vanligt kul meed feedback!

Fortsättningen på Superserien 2016…

…kommer inte att publiceras här. Lirre tyckte det var en genomgång som passade på SFN – och bad att få publicera där istället, vilket jag sa OK åt. Han har fått samtliga kvarvarande lag och kommer att publicera dem efter eget gottfinnande.

Superserien 2016!

Hittills har bloggen under ”nystarten” tagit breda grepp om fotbollens framtid, status osv. Nu tänkte jag istället hänge mig åt lite spekulation och tankar om säsongen 2016!

Givetvis går det inte idag att tippa eller spekulera kring resultat och placeringar än, jag tänker mig snarare att titta på varje lag var för sig och diskutera lite kring vad de behöver inför 2016 för att vara på väg i rätt riktning. Jag utgår ifrån att de nio lag som spelade i SS 2015 även spelar i serien nästa år. Givetvis är detta mina subjektiva åsikter, baserat på vad jag såg 2015 (jag såg samtliga matcher i serien, antingen live eller i efterhand). Om man tycker jag är fel ute är det bättre att skriva en kommentar än att säga till polaren vilken idiot jag är… 🙂

DEL 1

Carlstad Crusaders

Styrkor: Många, givetvis med tanke på den säsong CC stod för 2015. Guld med både Senior, U19 och CL är ett otroligt facit. Hatten av! Det fysiska spelet, vinnarkulturen och förmågan att hålla sig hungriga efter så många framgångar imponerar. Det är såklart också en stor styrka att man haft en så dominant Svensk QB, vilket öppnat upp för två amerikaner på andra positioner, medan toppkandidaterna fått ”bränna” en US-plats på QB.

Svagheter: Inte så lätt att peka på några större brister. Personligen så tycker jag CC är svagare i passförsvaret än på marken, samt att man på offense saknar lite speed, relativt sett, jämfört med en del andra lag. Djupet är inte heller så stort på en del platser och exe,mpelvis den offensiva linjen börjar bli lite äldre, vilket medför risken att spelare väljer att sluta.

Behov: Viktigast är QB-frågan. Kommer Hermodsson tillbaka eller ej? Om inte, vad tar man in istället? Generellt har CC varit otroligt skickliga när det gäller rekrytering av importspelare, det finns ingen anledning att tro de kommer att slarva 2016. En annan brännande fråga är coachstaben. Den cirkus kring OC-positionen som det var 2015 var sanslös, att de vann trots detta är nästan otroligt! Med Tracy Gere tillbaka i stan gissar jag att han kommer att kliva in som DC och/eller HC. OC lär rekryteras utifrån. Spelarmässigt behöver man öka djupet och tidigt få koll på vilka som slutar, för att kunna ersätta de hål som uppstår.

Kristianstad Predators

Styrkor: Kristianstad har alltid varit ett starkt hemmalag under sina år i SS, där förlorar man inte speciellt ofta – och om man förlorar så är det nästan alltid tighta tuffa matcher. Sannolikt det lag i serien med störst skillnad mellan slagstyrka hemma och borta. Det offensiva spelet är Predators adelsmärke, och då framförallt passpelet under coach Walkers coordination och Philip Juhlins QB-spel. Man har också många vassa skillspelare, framförallt på WR. Även ett mycket starkt juniorprogram är en styrka.

Svagheter: Bortaspelet måste nämnas, och där tycker jag tendensen varit nedåtgående från 2014 till 2015. Vidare måste man nämna det defensiva spelet och det fysiska spelet, inte minst på linjerna. Även djupet är ett stort orosmoln, under 2015 var Kristianstad i princip aldrig 30 ombytta spelare till match, och någon gång så var man så få som 22.spelare till match.Det känns också som att coach Walker är ganska ensam kring A-laget, så en förstärkning på ledarsidan känns också viktig. Slutligen bör man föra fram att Predators tycks haft svårt att få alla sina duktiga egna produkter att ta steget upp från U19 till seniorfotboll, vilket är illavarslande.

Behov: Ökade numbers både på planen, sidlinjen och organisationen som helhet. Linjespelet på båda sidor av bollen behöver både öka i kvalitet och antal. Lite ny energi tycks också behövas, så att glädjen att spela i den blå tröjan finns även när det vankas åtta timmar buss till bortamatch!

Fredagsfunderingar om framtiden

Om det inte vore för att jag är en obotlig optimist, som avskyr alla former av gnäll och negativitet, så skulle det vara enkelt att se mörkt på framtiden för amerikansk fotboll i Sverige. Inte för att sporten håller på att gå i graven (så illa är det absolut inte!), men för att vi inte på någon avgörande punkt med säkerhet kan säga att vi är på god väg mot den nivå vi vill hålla, Det finns givetvis massa ljuspunkter och positiva saker att ta upp, men det handlar om punktvisa saker eller enskilda initiativ. Om vi kollar på ett antal viktiga områden så är det inte så lätt att se en tydligt positiv tendens. Och inte heller tydligt att se planen för hur vi får ordning på problemen.

Antal lag

Det finns inget självklart samband mellan ”många lag” och ”bra fotbollsutveckling”, men det är tveklöst en fördel om vår sport är spridd över de flesta stora och medelstora städer. Varje vit fläck på kartan är i värsta fall en missad ”nya Micro” eller ”nya Hedelin”. Det är inget större värde i en förening med bara seniorverksamhet, där ”laget” består av cirka 20 överviktiga 30-åringar med starköl som ”sportdryck” i halvtid (så som det var på vissa håll på 90-talet när vi hade uppåt 70 klubbar i seriespel), men läget nu är inte heller bra. Alla städer med cirka 100 000 innevånare borde ha en förening med representation både i seniorspel och flera nivåer juniorfotboll. Alla med 50 000 – 100 000 innevånare borde ha en förening med i alla fall spel i ett par ålderssegment. I dagsläget är klubbarna utdöda, eller med mycket begränsad verksamhet, i stora städer som Linköping, Sundsvall, Norrköping, Lund, Eskilstuna och Östersund. Att få spridning i hela landet måste vara en nyckelfråga för SAFF.

Antal spelare/lag

Precis som med antalet lag så är kvantitet i sig ingen garant för en bra verksamhet, men det underlättar på så många sätt. Även här kan man titta tillbaka i tiden och konstatera att vi inte gått framåt de senaste 10-15 åren, snarare tvärtom. En starkt bidragande orsak är beslutet att gå från U13-U16-U19 till U13-U15-U17-U19, som jag anser var ett av de sämsta besluten man tagit inom SAFF de senaste 10 åren. Men det är inte hela sanningen, även i seniorfotbollen ser vi lag med mycket tunna trupper. Med låga numbers blir det svårare att hålla bra träningar, färre att sprida klubbjobb och avgifter på etc. Alla seniorlag som snittar färre än 30 spelare på träning har enligt mig för små trupper. Om vi ska vara ärliga, hur många lag klarar den gränsen? Knappast ens fem i landet.Kvalitet på träning, och därmed också matcher, blir därefter.

Antal coacher

Ännu ett numbers-problem. Hur många tränare finns det i varje lag? Hur många av dessa är dedikerade fullt ut? Utan coacher blir det svårt att utveckla och behålla de spelare vi har, och dessutom svårt att rekrytera nya. Vi måste bli bättre på att ta tillvara kunskap och erfarenhet som finns hos de som slutar spela, där finns nästa generation tränare. Och givetvis måste utbildningar och krav från SAFF vara relevanta, rimliga och kvalitativa.

Talangutveckling

Vissa gör gällande att dagens spelare är bättre än gårdagens. Det håller jag med om – vi har spelare som börjar spela tidigare, fler coacher som själva har spelat eller coachat på hög nivå och information om coaching och utveckling är mer lättillgänglig än förr. Men är vi bättre på talangutveckling, eller är det helt enkelt så att förutsättningarna är så mycket bättre än förr? Jag tror det. Med den kunskap och erfarenhet som finns nu så borde vi få fram fler RIKTIGT bra spelare. Inte minst med tanke på att spelarna nu ofta börjar när de är 10-12 år, istället för 18-20 som det ofta var förr.

Landslagens resultat

Alla våra landslag missade i år att ens bli bäst i norden, ironiskt nog förutom det enda landslaget som inte har prestationsfokus (ULU). Att det är tuffare att hävda sig på EM och VM än förr köper jag, Sverige är litet och sporten har vuxit kraftigt de senaste tio åren. Men att vi har tufft mot Finland i SLL och DLL, samt Danmark (!) med JLL är inte godkänt. Jag saknar en röd tråd genom hela landslagstrappan, en riktig progression. Nu känns det som att lagen jobbar för mycket i separata bubblor. Dessutom måste man säkerställa att alla de bästa verkligen vill spela i landslagen, samt begränsa kostnaderna så mycket det går, så det aldrig är spelare som måste avböja för att de inte har råd.

Publik/Intäkter

Sista ´åren har vi sett ökande publiksiffror i Superserien, vilket är glädjande (även om en del av ökningen beror på hur man valt att standardisera publikberäkningen). Men sett i ett historiskt perspektiv är det ingen rekordnivå. Redan tidigt 90-tal hade Uppsala allt som oftast en bra bit över 1000 åskådare i Superserien och många andra lag låg högt över dagens snitt. Kassaflödet i lagen är svårare att veta något om utifrån, men de rykten jag hör är att flera lag som många tror är ”rika” egentligen sliter oerhört för att få verksamheten att flyta. Och utan pengar är det svårt att satsa och växa…

Mitt inlägg här var mer en genomgång av läget, snarare än något personligt tyckande eller smarta förslag på hur vi kan lösa våra problem. Jag hoppas istället lyfta dessa frågor och höra om jag missat något viktigt område att diskutera. Själv tycker jag det är svårt att säga i vilken ände man ska börja, då alla dessa områden kräver åtgärder och en riktig plan för framtiden!

QB-utveckling

Ett för mig mycket kärt ämne är ju QB-spel och QB-coachning. Jag tänkte i detta inlägg skriva lite om hur jag ser på vad som krävs för att vara en framgångsrik QB, hur man coachar fram och hur man utvärderar dessa egenskaper.

Till att börja med måste man konstatera att det inte finns ett ”rätt” sätt att spela QB. Olika individer och olika spelsystem fungerar olika, men kan ändå vara effektiva. Det ska också sägas att de parametrar jag tror är avgörande bara gäller i en miljö där man möter lag som är på en liknande nivå. Är man på en högre nivå fysiskt/atletiskt än de lag man möter så kan en QB komma undan med en massa dåliga vanor som skulle straffa sig mot jämbördigt motstånd. Omvänt gäller givetvis att det inte räcker att göra allt rätt om man är totalt ”outgunned” av de man spelar mot.

Med dessa brasklappar noterade kan vi gå vidare och titta på de egenskaper jag tror är viktiga att ha (och utveckla) som QB. Den övergripande filosofi jag kommunicerar till QB’s jag coachar kan kort sammanfattas så här:

Analyze – Execute – Move on

Detta är själva kärnan i den mentalitet som jag lär ut för QB’s. Den beskriver processen och inställningen i en matchsituation: Kunskap om egna spelsystemet och motståndet (Analyze) ger QB verktyg att välja rätt beslut. Teknisk och atletisk förmåga/kunskap är motorn som får QB att utföra spelet på rätt sätt i rätt tid (Execute). När ett spel är över kan man inte längre påverka vad som skedde, man måste flytta fokus till nästa sak utan att låta sig påverkas av vad som skedde tidigare (move on). Givetvis skall QB lära sig av misstag och analysera vad som gick fel, men eventuella misstag får inte påverka genom att ligga och gnaga i bakhuvudet. Man talar ofta om ”kort minne” för QB’s. Detta för att inte tappa fokus och självförtroende i en matchsituation.

Ovanstående handlar alltså om en QB i en matchsituation. Men hur blir man bra på dessa saker? Vad skiljer en bra QB från en dålig? Vilka egenskaper/skills är skillnaden mellan framgång och motgång?Tittar vi på rätt saker när vi uttalar oss om en QB’s talang eller insats?

Det jag är intresserad av när jag tittar på en QB är:

1. Egen drivkraft och träningsvillighet. Att vara QB är svårare än någon annan position, och viljan att arbeta hårt och att lägga ner extra tid är avgörande. Speciellt med tanke på hur lite lagträning vi har i Sverige.

2. Spetsegenskaper. Om spelaren har någon eller några egenskaper som sticker ut från mängden (exempelvis storlek, snabbhet, stark arm, hög fotbolls-IQ etc) så skall denna talang användas och sättas i fokus. Det är givetvis viktigt att arbeta på att justera eventuella svagheter, men de talanger man är född med skall vårdas och utnyttjas.

3. Förmågan att spela ”i systemet”. Detta tycker jag egentligen säger mest om en QB. Det är givetvis trevligt om man har en QB som kan improvisera när saker och ting skiter sig, och alla spel som tar yards och flyttar kedjorna är givetvis positiva. Men – det är ett problem om denna typ av spel blir sättet att skapa ett offense. Det är ytterst ovanligt att denna förmåga fungerar lika bra när man flyttar vidare uppåt till högre nivå på spel och motstånd. Att i rätt tid, med rätt teknik, fatta beslut samt utföra dessa är essansen av bra QB-spel. 

4. Förmågan att leverera när det blir ”på riktigt”. Denna egenskap är i mångt och mycket medfödd, men går att träna/utveckla. Vissa människor blir bättre av, och gillar att vara i pressade och avgörande situationer. Andra krymper och blir sämre i dessa lägen. Jag har haft QB’s som på träning och mot svagt matchmotstånd ser helt otroligt vassa ut. Missar knappt en pass och spelar på sin bästanivå, men som tappar sitt spel när det plötsligt blir tufft motsånd eller en extra viktig situation. Dessa spelare måste man jobba extremt hårt med för att lyfta dem ur detta tillstånd som hindrar dem att nå sin potential när det är som viktigast. Har man däremot turen att ha en QB som lyfter sig när det är som viktigast så ska man vara tacksam, men också förstå att den typen av spelare ofta ser sämre ut på träning än på match. De behöver den ”nerv” som matchsituationen ger för att lyfta sitt spel.

5. Hur naturlig passare han är. Det är otroligt många som felaktigt sätter likamed-tecken mellan ”bra arm” och ”bra QB”. Så är det inte, däremot ska man inte förneka att det är en fördel om spelaren har en naturlig och funktionell kaströrelse och helt enkelt är ”pricksäker”.
OK – när vi nu har definierat vilka egenskaper som är viktiga för att kunna bli en framgångsrik QB, låt oss titta på hur man går från talang till leverans. Dvs. hur man bör träna för att nå framgång.

Teknisk grund – Precis som alla andra positioner krävs det dagliga ”indies” för QB’s för att bibehålla och utveckla tekniken. Man ska inte låta QB’ indies bestå av att kasta bollar till WR’s på deras indies! Skapa en rutin, 10 minuter räcker, som är exklusiv för QB’s och som genomförs varje träning. Se till att denna rutin ger reps på de grundtekniker du vill att din QB skall vara riktigt bra på. Här finns film på de everyday-drills jag använder: http://youtu.be/JfEdsU0U45k

Teoretisk grund  – Minst lika viktigt som att skapa en telnisk grund är att skapa och ständigt bygga vidare på den teoretiska grunden. Att förstå spelsystem och defense, att värdera situationer och matchups är ett måste för att bli framgångsrik. Coachen måste lägga tid på teoretisk ”träning” med sin QB. Det egna spelsystemet, defensiva strukturer och ”situational football” måste läras ut. Det är också otroligt viktigt att tydligt definiera för varje offensivt spel exakt VAD man kräver att QB skall läsa och basera sitt beslut på. Att rita upp coola mönster och sen säga till sin QB att ”kasta till den som är öppen” är inte att skapa förutsättningar för framgång.

Träna matchlikt – Träning är ju förberedelse för match, alltså skall träningen ha matchlika moment i sig, och drills skall byggas så de ger verktyg att leverera på match. Det är exempelvis inte utvecklande för din QB om han tillåts stå 7 sekunder i fickan varje rep när ni kör Skelly…

Tvinga din QB att tävla – Bortsett från träningsmoment som är ren inlärning (exempelvis installation av nya spel) så förordar jag att ständigt tävla och utmana på träning. Har du flera QB’s så kan man låta dem tävla mot varandra, har man bara en får man skapa utmaningar på andra sätt (räkna completions på 1 on 1’s exempelvis). Bara genom att ständigt tävla och pressa sig själv och varandra kan QB’s nå sin fulla potential.
Slutligen, nu när vi gått igenom hur man ska spela oh hur man bör träna: hur utvärderar vi det vi ser på match? Som passare bör en QB bara utvärderas på två parametrar:

1. Beslut

2. Leverans

Att titta på stats är en farlig väg att gå, då en bubnle screen som går 80yds för TD ”ser bättre ut” än en 18yd completion downfield på 3:e & 15 mot en 6-manna rush. Och man får inte missa att förmågan att inte göra ett dåligt spel sämre är en lika viktig skill som att kunna göra ett bra spel fantastiskt. Det krävs helt enkelt att coachen lägger ner lika mycket tid som spelaren, och att matcher filmas, för att utvärdera sin QB.

Coachutbildningar och Kunskapsutbyten

Ett (av många) populära ämnen att gnälla på är de coachutbildningar som krävs för att få tränarlicens via SAFF. Även jag har haft en hel del åsikter och kritik i ämnet. Att klaga är det enklaste som finns, men hur ser lösningen ut?

Till att börja med tycker jag vi måste separera frågan i två delar:

1. Vad ska krävas för utbildningar för att få coachlicens?

2. Hur ska specialiserad kunskap spridas och kommuniceras, och av vem/vilka?

Den första punkten är på sätt och vis mest komplicerad, för här måste man tänka till kring syftet med kravbilden. Varför skall SAFF kräva att coacherna är utbildade? Vad är det de måste kunna? I mina ögon skall inte SAFF testa om coacher kan rita ut blocking-scheman för inside zone mot en 43-under front. Det måste istället handla om säkerhet, antidoping, RF’s regelverk etc. Kanske även fotbollsregler och SAFF’s olika policys och värdegrunder.

I mina ögon blir det konstigt med ett ”kunskapstest” om X’s and O’s för att få coacha. Det måste stå varje förening fritt att bestämma vad deras coacher måste kunna för att få ett coachjobb.

Därmed inte sagt att det inte behövs utbildningar även för konkreta fotbollskunskaper. Tvärtom, det är otroligt viktigt att ständigt erbjuda möjligheter för utbildning och fortbildning. Både för rookie-coacher och förbundskaptener, och alla där emellan!

Frågan är hur dessa utbildningar skall sättas upp, och av vem? Jag har själv de senaste åren anordnat en rad clinics av olika sort, och med olika ämnen. Det har varit jättekul och har fyllt ett tomrum. Men hur gärna jag än gör detta så kan det inte vara mer än ett komplement. Det måste finnas ett bredare och mer allmänt utbud än olika privata initiativ.

Det har gjorts försök med ”SAFCO” i olika upplagor, utan att riktigt få fäste. Jag tror det krävs en tydlig länk till SAFF för att få kontinuitet och långsiktighet. Mitt förslag är en kommitté och en huvudansvarig person, utsedda av SAFF, som självständigt driver utbildningsfrågan, men med stöd ekonomiskt och organisatoriskt. Sen kan alla kunniga coacher runt om i landet plockas in som föreläsare för att sprida den kunskap som faktiskt finns .

Med denna ordning får vi bättre struktur på utbildningsfrågan:

1. Säkerställer att de som coachar kan ”rätt saker” utanför X’s and O’s för att få coacha.

2. Ger alla chansen att bli duktigare på hantverket att coacha, och dess innehåll, via frivilliga utbildningar av hög klass till en rimlig kostnad.

Tillbaka i A-laget (också)!!

Ikväll hade jag möte med seniorlagets HC Andreas Ehrenreich, dels om fördelningen av juniorcoacher för 2016, dels om seniorlaget 2016. Riktigt bra möte som gav många svar för 2016. Juniorfotbollen är något vi tar på största allvar i TRC, och vi vägrar tumma på kvalitet och resurser till de yngre.

Dessutom tackade jag på mötet ja till att kliva in i seniorlagets stab igen. Stabens sammansättning är givetvis inte helt klar än, men jag accepterade att kliva på senior-tåget 2016 som assisterande HC och QB-coach! Känns RIKTIGT inspirerande att få vara med på riktigt i seniorfotbollen igen.

Det skall dock sägas att det INTE innebär att jag lämnar U19. Jag kommer vara kvar i U19-sektionen som HC/OC även 2016. Detta gäng spelare är inget man lämnar frivilligt, de har varit en förmån att få leda ett så talangfullt och ambitiöst lag. Vi tog blivande mästarna till OT i semifinalen, med ett mycket ungt lag där stora delar av kärnan kommer tillbaka 2016. Det vill jag inte missa!

Men som sagt – jag får nu det bästa av båda världar. Jag gillar att vandra lite upp och ner mellan åldersklasserna, för att skapa ny inspiration och för att spelarna inte ska tröttna fullständigt på min röst. Under min tid i Solna och STU var jag växlande A-lagstränare och juniortränare. Nu i TRC har jag varit först senior-HC tre år, för att sedan vara i juniorfotbollen tre år. Nu är det perfekt tajming att kliva in i seniorfotbollen igen. Ser fram mot att få bli en del av coach E’s grymma stab, där jag har många goda vänner. 2016 blir MYCKET spännande!

Mer Spurrier…

Riktigt bra artikel:

http://t.co/TDxSjA4z8Z

No more Ol´Ball Coach!

Usch, så trist det känns! Min absoluta favoritcoach, skälet till att jag för länge sedan blev Florida gators-fan, Steve Spurrier slutar coacha. Visserligen är han 70 år, men det känns ändå trist. Jag älskade verkligen hans coaching, person och attityd.

Enda förhoppningen nu är att han är sugen på att jobba i TV-branchen, så man kan få njuta av hans one-liners ett tag till. Hans humor och förmåga att inte ta det han gör (och sig själv) på allt för stort allvar var underbart att se:

Även om han inte coachat Florida på 15 år så kommer det vara så mycket tråkigare att följa collegefotbollen nu. Jag kommer sakna tjuvnypen på motståndare (Free Shoes U!!), kastade visors och Fun and Gun-offense.

Hobbyinvestering ger hobbyresultat

Jag kommer att återkomma till detta ämne flera gånger framöver skulle jag tro, men redan idag kommer ett kortare inlägg gällande krav kontra investering från förbund och klubbar. Jag hör otroligt mycket gnäll, även från folk vars kunskap och person jag verkligen respekterar, om hur dåligt saker och ting är. Både gällande Superserien, juniorfotboll såväl som landslagen, rent spelmässigt. Många gör nästan ett nummer av att såga allt och alla och berätta hur dåliga alla är. Att vinna reduceras till att vara ”minst dålig” i dessa ögon. Förutom att det rent allmänt är en urtrist attityd så tycker jag också att det är ett lite konstigt synsätt. I mitt huvud kommer frågan ”vad kan man egentligen förvänta sig” upp.

Självklart förordar jag inte att man likt en frireligös pastor skall brista ut i en gospel så fort nån lyckas med en form-tackle, men jag tycker det saknas perspektiv. Vilka är egentligen förutsättningarna för klubblag och landslag? Utan att ta dessa i beaktande går det inte att formulera några krav!

Vi kan givetvis låtsas att vi har en professionell verksamhet och att kraven skall sättas därefter (svansföringen hos vissa företrädare antyder att vår ankdam är snubblande nära NFL förvisso…), sanningen är en annan. Tittar vi på Superserien så tränar lagen tre gånger i veckan (vissa så lite som två, vilket är korpen-nivå) under säsong. Inte speciellt mycket – dessutom är det inga lag, vågar jag påstå, som har 100% närvaro på sina träningar. Därmed tränar genomsnitts-spelaren i Superserien sannolikt 2,5 gånger i veckan, på sin höjd. Hur bra fotboll kan man prestera med denna träningsdos? Detta är dock inte det enda problemet, dessutom har lagen gerellt sett inte tränare på alla positioner på alla träningar – därmed kan vi gissa oss till att snittet träningstillfällen med en positionscoach per vecka är kring 1,5. Läg därtill att merparten av tränarna i serien är oavlönade personer som har jobb och familj (och därmed inte kan lägga ens i närheten av den tid som krävs på planering och utvärdering av varje träning). 

Om vi antar att mina gissningar och överslag stämmer så har alltså den genomsnittlige Superseriespelaren 1,5 träning/vecka med en (oavlönad) positionstränare. Hur höga krav tycker ni, i ljuset av detta, att man kan ställa på ”produkten” Superserien?

För landslagen är situationen snarlik. Hur många träningstillfällen med laget har en landslagsman när det är dags att prestera i den gul-blå tröjan? Förvisso finns det alltid positionscoacher till alla spelare i landslagsmiljön (nått enstaka undantag borträknat), men det handlar fortfarande om oavlönade ”hobby-insatser” av folk som ofta har familj, karriär OCH en klubblagsengagemang! Även här är det uppenbart att kravbilden inte matchar förutsättningarna. 

Så vad är min poäng med allt detta ”gnäll”? Två saker; dels att klubbarna måste hitta medel och vägar att fylla sina staber med kompetenta människor som får mer än ett tack på årsbanketten i ersättning, dels att landslagscoacherna måste ges ersättning för sitt arbete. Allt enligt devisen ”krav och kompensation måste gå hand i hand”.

Jag inser givetvis att det är låååångt till att heltidsanställda positionscoacher i ULU ser dagens ljus, men man måste börja någonstans – varför inte börja med att deltidsanställa en headcoach för landslagsverksamheten? Jag gillar vad Danmark gjort med sitt landslagsprogram (som gått om vårt, vilket aldrig kan vara OK!), med en stark man som rattar stor del av verksamheten och där det finns en långsiktighet. Varför måste vi ha fyra olika HC’s och fyra kompletta staber för våra fyra (tacklings)landslag? Jag tror en sammanhållande kraft, som jobbar med landslagsprogrammet på riktigt är bättre än den ”elit-korpen” vi har nu. Att hitta rätt man för denna investering blir såklart inte lätt, men den diskussionen får anstå till ett senare blogginlägg.