Tankar kring rekrytering av importer

Så här års, med cirka sex veckor till kickoff i Superserien så är de flesta signeringar av importspelare i hamn, eller väldigt nära att vara klara. Att hitta rätt import är inte lätt, och jag gör inga anspråk på att vara en expert på området. Och hur bra plan man har, och hur mycket arbete man än lägger ner så finns det inga garantier. Det finns alltid utrymme för misstag och besvikelser.  Lag som över tid är duktiga på att välja rätt i jakten på importer är imponerande, här tycker jag Carlstad sticker ut. De är väldigt bra på att hitta spelare som levererar på planen och som tycks funka bra socialt.

Idéerna i denna artikel kring hur man ska tänka när man söker en import är inte på något sätt exklusivt mina egna. I mångt och mycket är det en summering av hur vi i TRC arbetat under pre-season 2016 i jakten på rätt importspelare för oss. Det finns såklart olika filosofier här, och jag gör inget anspråk på att detta är ett facit. Jag vet dock att många är intresserade av processen kring importrekrytering (det är en av de vanligaste frågorna jag får när man pratar med folk som inte är involverade i sporten aktivt).

Import check-list (QB)

Scheme fit – Han ska passa i det typ av offense vi kommer att använda. Man måste definiera vilka egenskaper som är viktigast för att vara effektiv i det system man använder, och leta efter en spelare som ligger så nära som möjligt denna krav-spec.

Erfarenhet – Ju mer en QB har sett planen under sin college-karriär desto bättre. En hel del saker som man letar efter i en QB kan man bara lära sig i matchsituation. Dessutom är det svårt att utvärdera en spelare med begränsad speltid (kanske bara i garbage-time).

Scheme experience – Förutom att passa i det ni vill göra offensivt så är det såklart önskvärt att han har erfarenhet av ett liknande spel som det ni avser att använda honom i. Det behöver såklart inte handla om detaljnivå, men generella beröringspunkter är det en fördel att ha gemensamma. Då blir ofta processen att få importen bekväm i ert system enklare och snabbare.

Väder & Förutsättningar – En QB som är van vid ett stort D1-program har ofta svårare att anpassa sig till vår nivå gällande allt runt omkring fotbollen; antal spelare i truppen, antal coacher, antal ”support staff”, publik och faciliteter. En annan sak att beakta är vilka väderförhållanden spelaren är van vid. Att spela Superseriefotboll i början på April är sannolikt ingen behaglig upplevelse för en spelare van vid Miami-väder…

”Football guy” – En spelare som kommer till Sverige gör det inte för pengarna. Men vilka drivkrafter har han? Jag föredrar spelare som har fotbollen som största drivkraft, som hatar tanken på att sluta spela, eller som siktar på att bli coach i framtiden. Om drivkraften är är ”fest, brudar och äventyr” så är sannolikt fokuset på fotbollen snäppet sämre.

Ej spelat i Europa tidigare – Detta kan låta lite konstigt, eller rent av dumt. Att spelaren varit i Europa förr ser en del som en fördel: ”då vet han redan hur det funkar här, och vad han har att vänta sig”. Det är sant, men nackdelarna överväger enligt mig fördelarna. Spelare som gjort ett eller flera år i Europa har blivit fotbollsmässigt ”Europeiserade” – vilket för mig innebär att fotbollen blivit en livsstil för honom här. Han är mer sannolikt ute efter bra egna stats – för att vara intressant för lag även nästa år. Och ofta utvecklar framförallt QB’s i Europa dåliga vanor, eftersom de inte är lika hårt coachade och hårt granskade som hemma. De börjar frilansa och leta stora spel i s f att spela enligt planen.

In structure QB – För mig är det viktigt att den QB man tar över är en spelare som är framgångsrik genom att följa ett system. Om spelarens highlight består av en massa improviserade scrambles och frilansande så drar jag öronen åt mig. Givetvis kollar man även på hela matchfilmer, och om tendensen är samma där så är jag inte speciellt intresserad.

Notera att det är ytterst sällan man hittar en spelare som uppfyller alla dessa krav, och som faktiskt vill komma hit och spela. Man får göra avvägningar kring vad som är viktigast. Ofta har ju spelare som spelat på hög nivå, men som är aktuella för Superserien, begränsad speltid jämfört med de som spelat på lite lägre nivå. Man får väga detta mot varandra och hitta sin filosofi.

Slut med vilda västern under silly season!

Detta ämne har varit uppe förr, men är aktuellt varje år. Och så länge ingen förändring kommer till stånd så kommer ämnet komma upp varje silly-season. En och annan läsare kommer såklart se detta som en partsinlaga, vilket det givetvis är. Jag har dock ambition att belysa frågan objektivt och från flera håll i näringskedjan.

Vad är då problemet, undrar kanske ni? Enligt mig är nuvarande system för övergångar och förhandlingsrätt inte bra. Balansen mellan parterna (spelare respektive klubben som äger förhandlingsrätten) är skev. I dagsläget fungerar det så att en spelare som spelar för ”klubb A” ett givet år per automatik är låst till denna klubb även nästföljande år. Spelaren är i det läget maktlös, om klubb A inte vill släppa spelaren så är han låst till att spela kvar i klubb A, eller sitta ute ett år (ettårsfall) innan han är fri att spela med vilket lag han vill.

Spelarens enda möjlighet att undvika detta är att få klubben att gå med på ett separatavtal där de avsäger sig förhandlingsrätten för kommande säsong. Detta är dock ganska ovanligt. Spelare tänker ofta inte på detta när de signar på för att spela en ny säsong, och vissa klubbar accepterar inte att skriva sådana avtal.

Spelare är alltså i nuvarande system i händerna på klubbarna när det gäller övergångar. Inte ens en spelare som har skött sig, betalat medlemsavgift och är skuldfri har rätt att kräva att bli släppt. Det är upp till klubbens policy och goda vilja. Många klubbar sköter detta snyggt och släpper spelare som inte har misskött sig utan att bråka. Andra är mer restriktiva. Man kanske bara accepterar utlåning av spelare eller bara släpper spelare som flyttar av ”civila skäl” till annan ort. Ytterligare andra klubbar kräver övergångssumma. I dagsläget är denna suma helt godtyckligt upp till ”säljande” förening. Om de vill kräva en miljon kronor för en backup holder så är det fritt fram…

Vad är då mitt förslag? Det är inte att göra alla spelare till ”free agents” efter varje år. Det vore att bibehålla ett vilda västern-läge, men med omvänd maktbalans. Det är rimligt att klubben har någon form av ”ägande” av sina spelare. Att kunna hoppa som en gräshoppa från lag till lag, inte sköta åtaganden eller avgifter utan att stoppas är såklart inte OK. Dessutom tycker jag det är rimligt med någon typ av ”utbildningsbidrag” till klubbar som fostrar spelare som sedan går vidare. Det är inte bra om de som är högst upp i näringskedjan kan plocka russinen ur kakan och leva på andras arbete med talangutveckling.

Skiljenämnd säger någon flitig TB-läsare kanske? Visst, det finns för att lösa övergångstvister som alternativ. Men det krävs att båda klubbarna accepterar denna lösning för att det skall komma i spel. M a o har klubb A fortfarande all makt. Om de vill stoppa en spelare till varje pris så är det bara att vägra gå med på ett skiljenämndsförfarande.

Den lösning jag skulle förorda är följande:

1. Klubbar som är överens har rätt att i samförstånd göra vilken deal de vill sinsemellan, förutsatt att aktuell spelare accepterar avtalet.
2. Om klubbarna inte kan komma överens på egen hand så skall ett generellt regelverk aktiveras. Som är fastslaget i TB och som gäller oavsett klubbarnas inställning i frågan.

Mina förslag till regelverk för övergångar är:

• Alla skulder till ”klubb A” måste vara reglerade innan ”klubb B” kan licensiera spelaren. Skulderna skall gå att belägga via dokumentation eller motsvarande.
• Inga övergångsavgifter får ske för spelare som är 17 år eller yngre under den säsong övergången avser.
• Ingen övergångsavgift får ske mellan klubbar i seriesystemets lägsta division.
• Ingen övergångsavgift får ske om spelaren kan visa att klubbytet är en följd av ny bostadsort på grund av arbete, studier, familjesituation.
• Spelare som spelat 1-3 säsonger i klubb A’s juniororganisation innan övergången renderar ett utbildningsbidrag á 2000kr.
• Spelare som spelat 4 eller fler säsonger i klubb A’s juniororganisation renderar ett utbildningsbidrag á 4000kr
• Spelare som spelat 1-3 säsonger i klubb A’s juniororganisation, samt spelat officiell juniorlandskamp för Sverige  innan övergången renderar ett utbildningsbidrag á 4000kr.
• Spelare som spelat 4 eller fler säsonger i klubb A’s juniororganisation , samt spelat officiell juniorlandskamp för Sverige renderar ett utbildningsbidrag á 6000kr.
• Spelare som spelat 1-3 säsonger i klubb A’s seniorlag i division 1 eller lägre renderar en övergångsavgift á 1000kr.
• Spelare som spelat 4 eller fler säsonger i klubb A’s seniorlag i division 1 eller lägre renderar en övergångsavgift á 2000kr.
• Spelare som spelat 1-3 säsonger i klubb A’s seniorlag i Superserien renderar en övergångsavgift á 2000kr.
• Spelare som spelat 4 eller fler säsonger i klubb A’s seniorlag i Superserien renderar en övergångsavgift á 4000kr.
• 1000kr adderas till övergångsavgiften för spelare som spelat 1-5 officiella seniorlandskamper för Sverige.
• 2000kr adderas till övergångsavgiften för spelare som spelat 6 eller fler officiella seniorlandskamper för Sverige.

Notera att det är två olika kostnader som finns i förslaget. Dels ett utbildningsbidrag, som har att göra med att ersätta klubb A för sin investering i spelaren Dels övergångsavgift, som är till för att sätta ett värde på seniorspelare som är attraktiva på spelarmarknaden.

Med detta system skulle en egen produkt av klubb A, som spelat fyra eller fler säsonger i juniorprogrammet och tagit sig till JLL, samt därefter spelat minst fyra år i Superseien för denna klubb och då nått SLL vid minst sex tillfällen kosta totalt 12000kr i i utbildnings- och övergångsavgift. Där har vi alltså taket för vad en spelare kan kosta. Mycket pengar givetvis, men ändå rimligt sett till klubbarnas omsättning. Och då pratar vi verkligen om toppspelare. För en spelare som spelat tre år juniorfotboll och sedan tagit steget upp till SS och gjort tre år där (utan att nå något landslag) landar totala kostnaden på 4000kr.

Åh vad krångligt säger någon – jag säger nej, detta gäller inte speciellt många spelare på ett år. Och för de det gäller så är detta en trygghet då alla vet vad som gäller och varken klubbar eller spelare kan utnyttja systemet. Klubbar som är duktiga på att ta fram talanger får lön för mödan. Klubbar som är attraktiva att söka sig till får göra rätt för sig. Betydligt mindre krångel än segdragna förhandlingar utan ramverk dessutom.

Någon annan kommer att invända: om dessa summor är fastslagna så kommer alla att kräva dem. Plötsligt så har vi en spelarmarknad som vi inte har nu. Så kan det vara, men hur många övergångar av denna typ sker egentligen årligen? Om du tar bort övergångar mellan lag i lägsta serien, spelare som är U17 eller yngre samt de som flyttar av skäl som inte är knutna till fotbollen så är det inte många kvar. Och de som blir kvar är i princip bara övergångar till Superserien som ju strävar efter att vara en professionell liga och som rimligen skall bidra om de plockar spelare av varandra eller från föreningar längre ner i näringskedjan.

Disclaimer: Mitt förslag är givetvis bara ett utkast. Om man faktiskt skulle försöka sig på en förändring av denna typ så krävs det en rejäl remiss-process och beloppen kan såklart alltid justeras. Jag vill (än en gång) lyfta frågan, då den är aktuell varje år och behovet att göra åt nuvarande upplägg är stort.

Bristen på planering – skäl till utebliven framgång

Jag pratade nyligen med en god vän, som är hjälp/deltidscoach i en annan förening på ungdomsnivå. Han var inte helt nöjd med effektiviteten och planeringen på deras träningar. Att inte själv ha tid att vara den som är huvudansvarig gör att man får acceptera en annan coach ledarskap och planering (eller frånvaro av planering) givetvis. Men frustrationen är ändå oundviklig om man är van vid en mer uppstyrd fotbollsmiljö.

Detta fick mig att fundera kring hur mycket ”spill” som sker en genomsnittlig vecka i en vanlig fotbollsklubb. För exemplet som min gode vän representerar är inte på något sätt något ovanligt. Tvärtom, i alla lag och klubbar sker spill och ineffektivitet.

Vad är då skälen till att vi inte är så effektiva som vi skulle kunna vara? Det finns såklart många skäl, och jag kan inte lista alla, men här är några av de största bovarna enligt mig:

Bristande planering – Allt för ofta kommer tränarna till träningen 5 minuter innan den drar igång, och utan en planering gjord. Man har inställningen att ”vi snackar ihop oss medan spelarna värmer upp”. Att dyka upp utan en tydlig och genomtänkt plan är ett säkert sätt att svika sina spelare. Utan plan är det svårt att nå sina mål.

Oförutsägbara förutsättningar – En sak som försvårar planering, eller gör planering bortkastad är om man inte vet vilka förutsättningar som gäller på en given träning. Det kan gälla material, eller träningstider – men det största problemet är tveklöst träningsnärvaro. Om man inte i förväg vet vad man kommer ha för spelare på plats så är det oerhört svårt att planera träningen. Hur många har inte planerat en härlig ”inside run” och sen stått där med bara två ombytta DL-spelare och fått kasta planen i papperskorgen? Svaret här är givetvis att ha bra närvaro, stora trupper och dessutom ett bra system (som spelarna faktiskt använder) för rapportering av frånvaro.

Begränsad stabstid – Alla tränare har begränsad tid för fotbollen. Vissa har lite mer, andra har lite mindre (oftast är det fråga om prioritering snarare än faktiskt tidsbrist, men det är en annan diskussion). Att som hel stab skapa tid tillsammans för att göra planeringar, utvärdera etc är ofta en stor utmaning. Därmed blir det svårt att skapa och följa en genomarbetad plan eller strategi, istället blir varje coach en ”egen ö” som jobbar på sitt håll med sin grej. Röd tråd och långsiktighet blir lidande.

Tveksam prioritering – Jag förvånas ibland över de prioriteringar som tränare gör med sin ytterst begränsade träningstid. Förutom att ha en plan, och att genomföra den så är det ett måste att planen är smart om man vill bli framgångsrik. Att lägga 20 minuter per träning på ”1 on 1” för WR och DB, när man inte själv spelar man-man cover och inte heller möter det mer än någon enstaka gång är inte speciellt bra utnyttjad träningstid, för att ta ett klassiskt exempel.

Dåligt tempo – Detta är ofta en konsekvens av dålig planering och för litet antal spelare, men förtjänar ändå en egen punkt. Om man tar lång tid på sig att sätta upp och byta övningar, samt håller lågt tempo i övningen så smälter massor av värdefull tid bort utan att någon får ut någonting av den.

Så vad är min samlade rekommendation? Att under off-season, då man ofta har mer tid, sätta sig ner som stab och skapa riktlinjer och gå igenom förutsättningar:

• Vad har vi för trupp och förväntad träningsnärvaro?
• Hur många träningstillfällen har vi på oss under pre- och in-season?
• Hur många tränare har vi, och vilken nivå på engagemang har de?
• Vad har vi för mål med verksamheten?

Med dessa parametrar kan man skapa en träningsstruktur anpassad efter resurser, förutsättningar och mål. Då har man ett ramverk att förhålla sig till, som man sen kan justera efter behov eller om oförutsedda saker inträffar.

Tyvärr är denna rekommendation betydligt ”osexigare” än att grotta ner sig i Chip Kellys senaste RPO-koncept, men många coacher och staber skulle uppnå långt fler av sina mål via en bra tidsoptimering än av nya coola schemes.

Tre saker som skullehjälpa vår sports image!

Så här i SuperBowl-tider så syns vår sport för en mycket bredare del av Svenska folket än någon annan tid på året. Det är såklart kul och bra, men det får i alla fall mig att störa mig på en hel del av bevakningen – och också fundera på vad som skall till för att ge oss bättre image hos de som ännu inte är frälsta.

Journalister – sluta fokusera trams, kuriositeter och skandaler!

Väldigt mycket av rapporteringen i ”mainstream media” handlar om annat än sporten. Det finns tre huvudspår i den typen av artiklar; ”så många ton nacho-chips säljs det för SuperBowl”, ”så mycket kostade 30 sekunder reklam” och ”här är alla NFL-spelare som dömts för brott”. Otroligt tröttsam slentrianjournalistik som bara spär på myter hos vanligt folk att fotboll är ett spektakel i första hand, inte en idrott. Detta kan inte vi frälsta göra något åt, tänker ni kanske? Jo faktiskt. Ta er tid att skriva till journalister och klaga/rätta när de skriver rent trams. Det är betydligt mer effektivt än man skulle tro.

Svenska spelare – ge fan i att röka på!

Det är både sorgligt och pinsamt att amerikansk fotboll ligger väldigt högt upp i dopingstatistiken hos RF. Och det är faktiskt nästan värre att det handlar om dåliga livsval än medvetet fusk. Värre i bemärkelsen att det är så sjukt onödigt. Självklart är doping med anabola värre ur ett moraliskt perspektiv, men det är katastrof att bli stämplad som ”fuskarsport” när det inte är försök att bli bättre spelare via fusk folk åker dit för.

Alla ”frälsta” – gör ett mycket bättre sälj-jobb i era kontakter med media!

Detta är kanske det jag retar mig absolut mest på. Inte för att det är ”värst” men för att det är så otroligt enkelt att styra och göra bra. Varje gång man har chansen att nå ut i tidning, radio, TV etc. så är man en ambassadör för sporten och då framförallt för sporten i Sverige. Då anser jag att man alltid ska ta chansen (utan att ljuga) att framställa sporten i så positiv dager som möjligt. Om man får hem en spelare till klubben från college så är det inte positivt för någon att han säger ”ja nivån här hemma är ju oceaner sämre, vi vet ju inte ens från träning till träning vilka som dyker upp” eller ”ja det blir ju lite tråkigare att spela inför de närmast sörjande”. Det ger oss en aura av ”korpen” och att det inte är något att komma och titta på. Det är så enkelt att välja att alltid fokusera på det positiva när man får en mikrofon framför sig. Tänk om college-spelaren i exemplet ovan istället säger ”Visst är spelarna strået vassare på college, men passionen vi har i laget här hemma går inte att slå” samt ”visst var det häftigt att spela inför 20 000 i USA, men jag tycker det är sjukt kul att se att publiken ökar även här hemma”. Du behöver aldrig ljuga, men du ska alltid sälja!

Förbundskaptener för SLL & JLL?

Nu när vi skriver 1/2 2016 så kan vi konstatera att det går tungt för SAFF att tillsätta förbundskaptener för de två prestationslandslagen på herrsidan. Som vi hörde på representantskapsmötet i December så var målsättningen att tillsätta förbundskaptener för både JLL och SLL under Januari månad – vilket alltså tycks ha misslyckats (om det inte precis blivit klart, men ännu inte presenterats).

Låt mig vara väldigt tydlig med att jag är övertygad om att SAFF inte har legat på latsidan här. Det är knappast så att man tagit detta med en klackspark, eller inte försökt hitta smarta lösningar. Jag tror det är så enkelt att man har letat och grävt intensivt utan att hitta några solklara kandidater.

Frågan man måste ställa sig är varför? Saknas det vettiga kandidater? Om så är fallet så är det en rejäl sågning av landets tränarkår. Den första frågan man bör ställa sig är dock: hur ser kravspecifikationen ut för en förbundskapten i JLL och SLL? Och är det olika krav för de två landslagen?

Utan att ha minsta insyn i vad SAFF de facto har på sin lista över krav så skulle jag gissa att det finns skillnader mellan SLL- och JLL-kraven, och att kraven ser ut något som såhär:

SLL

• Organisatör – En FK måste vara välorganiserad och kunna vara en ”spindel i nätet” som kan bygga ett långsiktigt program.
• Ha goda kontakter i fotbolls-Sverige – En FK måste vara hela landets FK och gå hem i alla distrikt och klubbar utan för mycket ”gnissel”.
• Accepterad av spelarna – Eftersom SLL är ett landslag som bygger på spelarnas egen drivkraft att vilja vara en del av programmet, satsa egna pengar och tid, så måste FK vara en person som är respekterad och gillad. Annars blir det svårt att få ihop ett slagkraftigt landslag.
• Erfaren – En ny FK kan inte vara obekant med landslagsfotboll och vad som krävs på internationell nivå.
• Förmåga att delegera – En FK kan inte vara för djupt rotad i ena sidan av bollen, X’s & O’s och gameplans. Han måste kunna tillsätta coordinatorer och positionscoacher som han litar på, så att han själv kan bibehålla en helhetssyn. Dock måste han ha tillräcklig koll och intresse att han kan styra upp om någon position eller lagdel inte levererar eller arbetar fel.

JLL (Mycket av ovanstående gäller såklart även i JLL, men skillnader finns)

• Goda relationer med RIG- och NIU-programmen – Här finns stommen till JLL samlad. Kommunikation och samverkan med dessa är ett måste för en JLL FK.
• Gott öga för talanger – I JLL är det större chans att hitta ”okända talanger” än i seniorfotbollen, som är betydligt mer välscoutad.
• Brinnande intresse för juniorfotboll – En FK för JLL måste orka och vilja vara på plats och se matcher över hela landet. Gräva efter talanger på oväntade ställen och ha ett öppet sinne för att spelare snabbt kan gå från mediokra till riktigt bra i rätt miljö.
• Fingertoppskänsla i tillsättandet av assisterande coacher – I JLL finns stora möjligheter att utveckla spelarna, jämfört med SLL som arbetar med spelare som är ”färdiga” i större utsträckning. Coacher som kan lära ut och som kan få ut max ur sina spelare är livsviktigt att knyta till JLL.
• Etablerad JUNIOR-coach – Att coacha U19 är inte samma som att coacha seniorer. Jag tror det är viktigt att den nya JLL-FK är van att relatera till U19-spelare och har coachat på den nivån.

Så vad finns det då för coacher runt om i landet som uppfyller dessa krav? Och hur många av dessa är intresserade av att hoppa på ett FK-uppdrag? Ni förstår nog att listan inte är så lång… Det vore kul att höra om läsarna har några vettiga förslag på namn! Motivera i s f varför ni tror på er kandidat…