Put me in coach, I can play (I think)…

En klassisk diskussion i fotbollssverige är junior-QB’s som flyttar till WR eller DB som seniorer (i Superserien) för att laget satsar på en amerikansk QB istället. Ofta får klubbarna kritik för detta, och det ses som en anledning till varför så få Svenska QB’s av hög klass dyker upp på seniornivå.

Det är en rimlig kritik, som jag själv ofta instämt i, eller till och med själv framfört. Ni som läser denna blogg, eller känner mig, vet att jag brinner för Svenska QB’s – och att jag dessutom INTE tillhör gubbarna som tycker det var bättre förr eller pratar nedsättande om ”dagens ungdom”. Allt detta till trots måste jag säga att jag överraskas lite av inställningen bland en del av de QB’s som knackar på dörren till Superserien. 

Det känns som att resonemanget är en smula bakvänt – där man tycks mena ”om ni gör mig till starter så kommer jag att satsa”. Enligt min mening borde man istället säga (och visa): ”jag ska satsa så hårt, och bli så bra att ni inte kan låta bli att satsa på mig”.

Att kräva något INNAN man själv har levererat är fel väg att gå, och om attityden är såfdan så förstår jag verkligen klubbarna om de väljer importer istället. Dessutom är QB en mer komplex och ansvarskrävande position än någon annan, att utse en 20-åring som förväntar sig att bli satsad på helt oprövad till starter är inte realistiskt. Efter hårt arbete kommer belöning, inte tvärt om!

Ett exempel är i mitt tycke Tyresös Ted Eriksson, född -1994. Ted var ingen ”hypad talang” som junior, han gjorde en landskamp i JLL som 19-åring (ej starter) och tog sitt TRC till ett U19-silver 2013.

Genom hårt och envist arbete (tror han har varit på alla camps och akademier sista fem åren, samt varit över 95% i närvaro varje år) är han nu en spelare som kan göra avtryck när han får speltid i SS. Under 2015 hade han en passer-rating på 133 och passade för två TD’s och sprang in ytterligare två. 

Vad är min poäng undrar ni? Att Ted är ett exempel på att man med tålamod och investering i tid kan nå längre än många trodde. Ted är inte den mest talangfulle junior jag sett, men han är idag klart bättre än vad många hypade ”stjärnor” någonsin blev. (Med en satsning på fysen i vinter blir Ted än mer intressant 2016).

Jag hoppas dagens U17 och U19-QB’s satsar på seniorspel som just QB’s – och att de är beredda att göra jobbet. Om jag kan göra något för att hjälpa någon med ambitioner där ute så är det bara att höra av sig!

Betydelsen av coaching…

Inatt tittade jag (som vanligt) på NFL, och fick då se Jay Cutler och Matthew Stafford leda sina respektive lag till seger. Båda dessa QB’s gjorde riktigt bra matcher, lite otippat enligt många. Det fick mig att fundera lite på betydelsen av coaching, även på den allra högsta nivån.

Cutler och Stafford är båda två väldigt talangfulla, men har levererat på den nivå som deras talang skulle kunna antyda. De har otroligt bra arm, och är helt OK atleter, men har slarvat med fundamentals och tagit dåliga beslut allt för ofta. I år gör Cutler plötsligt sitt bästa år sedan sitt första år som starter (i Denver), med nya OC’n Adam Gase som coach. Stafford har lyft sitt spel enormt sedan man i Lions bytte OC till JimBob Cooter (underbart namn för övrigt).

Detta är knappast en slump. Även för spelare på NFL-nivå, som många tror är ”fullärda”, är betydelsen av coaching extremt stor även på positionsnivå. Jag ser tydliga paralleller till QB’s här hemma, som väldigt ofta inte tar steget från talanger till bra seniorer. Problemet är ofta coaching (eller avsaknad av det). Om jag vore Svensk QB-talang så skulle jag KRÄVA att min förening såg till att det fanns en kvalitativ QB-coach/OC på plats – annars är risken stor att utvecklingen går i stå långt innan man är en SS-spelare av klass.

Och jag skulle vilja gå så långt som att säga att coachproblematiken är tydlig även i lag med en import-QB av bra klass. Nästan alltid är de som bäst i början av året, för att sedan kontinuerligt bli allt sämre. De skaffar sig massa dåliga vanor (leta big plays, titta efter favoritspelare i s f att följa redas etc.). Titta själv under 2016 så kommer ni kunna se exempel på detta på flera håll, jag lovar!

Viktigare ur ett Svenskt perspektiv är såklart våra egna talanger – det vore SÅ synd om fler talanger slarvas bort för att man inte kan, vill eller ”vågar” coacha dem!

Var det bättre förr?

Jag hittade Sveriges starters från EM-finalen 2005 i Malmö. Tanken att jämföra med tio år senare kändes intressant, och därför jämför jag med Sveriges starters i årets Finnkamp. Vilket lag var egentligen starkast? Var det bättre förr, som många hävdar, eller har vi utvecklats i rätt riktning? Jag jämför position för position, och summerar.

 

(OBS – De som anges som starters 2015 tycks innehålla en del fel, jag har korrigerat ur minnet efter bästa förmåga)

 

QB

2005: Håkan Eriksson

2015: Anders Hermodsson

Kommentar:1-0 till nuvarande kull. Hermodsson är vår all-time #1.

 

RB

2005: David Jonsson & Niklas Lindström

2015: Jonathan Wikström

Kommentar: 2-0 till 2015, även om det är tight. Jonsson var aldrig en impactspelare internationellt, även om han var vass hemma i SS.

 

OL

2005: Magnus Dahlin, Carl Bäckström, Michael Löhr, Erik Ahlberg & CJ Blomvall

2015: Sebastian Nilsson, Niklas Johansson, Erik Blomgren, Kristoffer Hellborg, Marco Gudding

Kommentar: 2-1, eftersom 2005-gänget är snäppet vassare.

 

WR

2005: Christian Malm, Johan Perlström, Oskar Dahlman

2015: Fredrik Eklund, Jacob Dahre, Josef Nguzo

Kommentar: 2-2, även om WR är en stark position i dagens SS så är de tre som startade 2005 ruskigt bra klass.

DL

2005: Fredrik Pihlbäck, Carl Carlsson, Ola Schön, Mike Andersson

2015: Olof Flemström, Henrik Green, Simon Nilsson

Kommentar: 3-2 till 2005:orna. DL är en position som var starkare i Svensk amerikansk fotboll förr jämfört med nu. Flemström är den ende som hade startat även 2005.

 

LB

2005: CJ Björk, Ola Rugeland, Martin Kwarnmark

2015: Markus Westman, Erik Rauge, Pontus Westman, Eric Murphy

Kommentar: Två bra grupper, men spetsen 2005 är snäppet bättre och de går upp till 4-2.

 

DB

2005: Fredrik Haraldsson, Ronald Biro, Patrik Lundqvist, Henrik Hegardt

2015: Lamin Saho, Philip Minja, Johan Stål, Simon Eriksson

Kommentar: Även här måste poängen gå till den äldre generationen, som därmed vinner 5-2. DB är en svag position i dagens SS och alla de bästa måste vara på planen för att som helhet kunna utmana 2005:orna.

 

Summering: Vi hade ett väldigt bra landslag 2005, sannolikt det bästa vi någonsin haft. Bara QB och RB var svagare än dagens upplaga av SLL (även om 2005 hade Taalbi som tvåa, som höll grym klass i det EM:et). På WR kan dagens generation mäta sig med 2005, medan tex. DL är klassen sämre.

 

Frågan är om det är så att vi som sport tappat kvalitet generellt senaste tio åren, eller om EM-laget 2005 var en peak som inte är representativ för utvecklingen?

 

”För sportens bästa…”

Jag blir allt oftare rejält trött på att höra fotbollsfolk tala vackert om hur de och deras ställningstaganden är i ”fotbollens bästas” tjänst. Man är SÅ idealistisk och godhjärtad, och tänker på HELA fotbollssverige när man tycker till om serieupplägg, regler, TB-tolkningar, val till förtroendeuppdrag etc. För mig klingar det falskt lite för ofta för att det skall kännas bra.

Visst, det finns såklart folk som på riktigt både kan och vill bortse från egen vinning. Men låt oss inte vara naiva – otroligt ofta rör det sig om att försöka pressa fram något som gynnar det egna intresset.

Roa er med att ställa er frågan ”vem vinner på detta” varje gång ett förslag dyker upp. Ofta är det ganska enkelt att se kopplingen mellan förslag och den part som gynnas. Detta blir extra farligt i en ideell värld som våran, där frivillighet är drivkraften bakom nästan allt arbete. Då kan en person få stort inflytande, genom att vara den enda som frivilligt tar på sig ”tråkiga” arbetsuppgifter.

Jag har ingen patentlösning på detta, och påstår inte heller att jag själv är helt oskyldig. Självklart har jag framfört idéer som jag tror skulle gynna mina intressen.

Jag hoppas dock att fler blir uppmärksamma på detta, och att transparensen i klubbar och förbund ökar så att vi alla kan se vad som faktiskt föreslås, vilka som tar beslut och kanske också varför? Det vore också härligt med en större samsyn kring hur klubbar ska agera, och bedriva verksamhet. En utopi är exempelvis en gemensam hållning kring avgifter och ersättningar för spelare, så man inte ger sig in på att konkurrera med varandra via pengar (så länge vi är en amatörsport). Då slipper vi nog klubbar som tappar kontrollen över sin ekonomi i en strävan att hänga med i konkurrensen.

Serieupplägg…

Jaha, då är det beslutat och klart vilka lag som tillåts spela i Superserien 2016. Eller…klart kanske är att ta i – det sägs att i alla fall Roedeers kommer att överklaga för att få behålla sin plats i Superserien.

Protokollet från SAFF där beslut togs om SS ser ni här.

Så vad ska man säga om detta, och Superserien i allmänhet, när det gäller divisionsutformning, uppflyttningar, nerflyttningar etc? Det finns mycket att säga och att fundera kring, ämnen för många blogginlägg möjligen…

Om man börjar med de sju lag som fick stanna kvar (CC, ÖBK, TRC, U86, STU, LG, SMM):

Sportsligt tycker jag att alla lag utom SMM under 2015 levererade tillräckligt för att få vara kvar. SMM har dessutom en väldigt negativ historik även med ett längre perspektiv: de senaste fem säsongerna totalt ger ett record på 8-42 och en genomsnitts-score i dessa 50 matcher på 12-39. Det råder ingen tvekan om att SM är Superseriens svagaste kort rent sportsligt. Jag har svårt att se hur de kan vara kvar i Superserien länge till om katastrofsäsongerna avlöser varandra även framöver.

Junior-kraven på Superserielagen är tuffa, man måste slutföra seriespel på alla nivåer, annars utdelas en varning och vid upprepat avhopp blir seniorlaget uteslutet ur Superserien. Min personliga uppfattning är att detta är en lite märklig ordning, men det är en annan femma, nu ser reglerna ut som de gör. Under 2015 fick CC och TRC varning för avhoppat U17-lag, medan LG och ÖBK varnades för avsaknad av U19 lag. 4/7 lag 2016 riskerar alltså uteslutning om de inte levererar juniorlag i enlighet med reglerna.

Publik/Ekonomi/Arena etc. Svårt att uttala sig om lagens ekonomi, jag saknar insyn där. Mig veterligen är inte de lag som ryktas vara rika speciellt rika alls, medan de som sägs vara fattiga inte är vid ruinens brant. Jag får lämna vidare spekulationer om ekonomi till någon med mer insyn, men jag tror inte något lag var nära att sparkas ut p g a bristande finanser. Ser man på publik och arenor så tycker jag det är tråkigt att seriens bästa arena (Västerås) försvinner. Den enda arena som får anses undermålig är Bergshamra, som inte är värdig ett Superserielag (och då är den ändå waaaay mycket bättre än under min tid där). Publikmässigt kändes det som att Örebro tog ett steg tillbaka, medan övriga sex lag som även spelar 2015 stod still eller ökade. Zinkensdamm är egentligen en utmärkt arena för fotboll, men med så svaga resultat är det tröstlöst att jaga publik.

Spelarunderlag/Framtid Det påstås ofta att det finns för få spelare i Sverige för att ha en Superserie med 8-10 lag av bra klass. Jag är inte så säker på det, däremot är fördelningen skev. Dessutom är det inte SÅ svårt att komma upp i OK Superserieklass, om alla lag hade en bra tränarstab och en bra organisation kring lagen så skulle samtliga ganska enkelt nå upp till godkänd nivå. Många tror också att serien blir jämnare och bättre när man sparkar ut lag, då de med höga ambitioner i de nedflyttade lagen söker sig vidare. Problemet med det resonemanget är att det inte är speciellt sannolikt att dessa spelare söker sig till de lag i störst behov av förstärkning. På pappret är det ju en lockande tanke att de 30 bästa spelarna från VR och KP fyller på SMM, STU och LG så de närmar sig topp-4. Jag tror inte det blir så (möjligen undantaget KP -> LG av geografiska skäl). Om man är en satsande spelare från Västerås, som vill fortsätta spela i Superserien så lär man välja det lag där man ser bäst chans att utvecklas – vilket högst sannolikt är något av topplagen. Effekten blir m a o ”the rich getting richer”.

Att lag som för några år sedan sågs som ”framtidsföreningar” nu sparkas ur Superserien är tråkigt, men ack så vanligt. De lag som på allvar lyckats etablera sig i Superserien de senaste åren är lag som varit bra tidigare och nu återetablerat sig (TRC, U86, ÖBK). Limhamn kan förhoppningsvis läggas till den listan. STU är egentligen också ett av dessa, men man hette Solna vid förra sejouren i SS. Att som ny förening i SS etablera sig är riktigt tufft. Varför det är så får vi ta i ett kommande inlägg…

Har spelarna för mycket ”makt”?

Nu i tider när lagen runt om i Superserien (och även resten av fotbollssverige såklart) arbetar med sina staber och trupper inför 2016 så funderar jag lite kring dynamiken spelare coach.

Spelarna, och då framförallt de framträdande, är ju hett eftertraktade av både det egna laget och konkurrenterna. Lag vill såklart hålla sina spelare nöjda och sugna på spel framöver, annars finns alltid risken att andra erbjudanden lockar till flytt. Dessutom är ju en överväldigande majoritet av spelarna amatörer som själva bekostar sitt spelande. Klubbarna har inte speciellt mycket mer än en bra verksamhet och bra sportslinga resultat att locka med. Av detta skäl blir det ganska mycket spelarnas marknad.

Detta är i sig inget problem, och kommer att bestå så länge lagen inte erbjuder lön. Dessutom finns det ju ett underskott av spelare, vilket leder till att alla lag tittar på förstärkningar utifrån.

En effekt av detta läge är att spelarna får väldigt mycket makt när det gäller tränarstabens sammansättning. Spelarnas tankar och åsikter om tränarna får oerhört stor betydelse för en klubbs beslut kring tränartillsättning.

Givetvis ska inte dåliga eller otrevliga tränare tvingas på spelarna, det är självklart att spelarna ska ha ”a say in the matter”. Men risken är att det blir en popularitetstävling, där coachen undviker att vara annat än positiv ”trivseltorsten” för att få vara kvar.

Dessutom finns en stor risk att det är spelarna som hörs och syns som får sin vilja igenom, när en tyst majoritet kanske är nöjda. Ska spelarnas åsikter ges tyngd vid beslut kring tränare så bör lagen genomföra en utvärdering där alla spelare får chansen att tycka till. Sen kan man ju undra i vilken utsträckning spelarna utvärderar coacherna, eller om det handlar om ett allmänt tyckande?

Avslutningsvis ett citat från en före detta coach som fick ”sparken” för några år sedan, för att han inte var omtyckt av spelargruppen:

”Hade jag sagt och gjort allt precis lika, men pratat engelska, så hade de älskat mig”…

Jag tycker det är ganska talande. Svaret är ofta en amerikan, det räcker med att titta på Superserien 2015 för att konstatera det.

Svenska QB’s…

Jag fick en läsarfråga om Svenska QB’s, med en önskan om att jag här på bloggen skulle ranka och utvärdera de största ”up and coming” talangerna på positionen i landet. Det skulle vara en väldigt rolig (och svår) artikel att skriva. Men jag tänker inte skriva den artikeln, av flera skäl. Dels så har jag inte tillräckligt med film på alla som skulle kunna vara aktuella för listan för att kunna göra en rättvis bedömning, dels känns det inte bra att ranka spelare som jag haft (och förhoppningsvis kommer ha igen) på camps/clinics/akademier, dessutom är det aldrig en bra idé att ranka när man har ett eget intresse i några av spelarna (de grabbar jag coachar på klubbnivå) då det blir obekvämt hur jag än rankar (partisk/favoriserande/överdrivet negativ för att kompensera).

Däremot skriver jag gärna lite generellt om Svenska QB’s och hur man ska bedöma dem, samt vad som är värdefullt att ha i sitt ”skill-set” som QB på Svensk nivå. Det finns ett antal punkter som jag tror på, och som man bör arbeta på ständigt om man vill nå sin fulla potential.

Teknisk grund att stå på – Detta kan inte betonas nog: en QB måste ständigt jobba på sina fundamentals (inte bara kasta routes) för att bibehålla och förbättra sin nivå. Saker och ting måste ske instinktivt, inte reaktivt, i en matchsituation. Att ha en pre-practice rutin á 10-12 minuter före varje träning, där man har övningar för hela QB-positionens spektrum, är ett enkelt sätt att jobba med detta. Som QB-coach: ha en tydlig bild av hur DU vill att saker och ting skall göras, och polera ständigt på detta.

Execution i rätt tempo – Att kunna göra allt som anfallet begär av QB’n är en bra början, men det räcker inte. Man måste klara av att göra rätt sak vid rätt tillfälle; inte hålla bollen för länge, inte stressa iväg innan saker hunnit utveckla sig. Ececution är att göra rätt sak vid rätt tidpunkt, och att göra detta säger mer om en QB än stora spel sprungna ur improvisation.

Kunskap om eget offense – Självklart viktigt att inte bara förstå, men verkligen kunna hela anfallet är ett måste för att kunna spela instinktivt och aggressivt.

Kunskap om defense – Förståelse av hur ett defense fungerar och olika ”tells” etc. ger bra reads och en möjlighet att ligga steget före motståndaren.

Ha någon speciell styrka som ”sticker ut” – Att inte ha någon tydlig svaghet är trevligt, men än mer impact ger det att en specifik sak man är riktigt bra på. Hermodssons extrema styrka som runner är ett tydligt exempel, som är en trygghet och något som varje DC måste ta med i beräkningen. Denna egenskap gör honom så mycket svårare att förbereda ett defense för att möta.

Work-ethic – Det är lite överskattat, enligt mig, med pratet om att en QB måste vara en ledare som håller tårdrypande tal och är som en coach på planen. Däremot måste han jobba hårt och förtjäna sina lagkamraters förtroende. Inte minst OL måste vilja spela ”för” sin QB. Och eftersom QB är den både svåraste och mest krävande positionen, som hela anfallet utgår ifrån, så måste QB’n själv vara extremt noggrann och ”på”. Ingen blir en bra QB utan att lägga ner sin själ i det.

Mod – Som QB måste man vara beredd att ta en smäll för laget. Att inte välja bort att ta en smäll för en completion. Men det krävs inte bara fysiskt mod, även att våga vara den som matchen hänger på är en slags mod. Och i crunch-time får man inte vilja gömma sig och slippa ansvar om man ska bli en elit-QB.

Som ni ser har jag inte listat ”bra arm” eller ”pricksäker” i min lista. Dessa är bra saker att ha i sin verktygslåda, men är inte det som är skillnaden mellan en hyfsad och en riktigt bra QB. Jag har sett för många talanger genom åren, som trott de var klara i sin utveckling när de kan kasta en fin spiral och träffa . Dessa spelare blir sällan mer än en ”tänk om”-QB, tråkigt nog!

Samarbete TRC – SD!

Idag blev det då officiellt att Skövde och Tyresö kommit överens om ett avtal för samarbete klubbarna emellan på bred front.

Första gången tanken om ett samarbete formulerades var när jag satt i bil tillsammans med Skövdes HC Siemon Severin och DC Oscar Wackelin, på väg till deras vårcamp i Jönköping, där jag var inlånad som resurs på offense. Tanken kom upp mer eller mindre som ett skämt ”vi har samma färger, har liknande filosofi på O och D, bra kontakter mellan tränarna mm”. Avståndet geografiskt mellan lagen var alla överens om omöjliggjorde ett samarbete på riktigt, var vi ense om. Tills vi vände på tanken och konstaterade: farmarlagsavtal blir ju nästan alltid misslyckade, då fokus till 99% ligger på att plocka spelare fram och tillbaka, oftast med det svagare laget som förlorare i slutändan. Med så långt avstånd mellan våra klubbar blir det i sig en garanti för att vi inte kommer att hamna i spelarutbytarträsket!

Fröet till att i alla fall diskutera saken ”på riktigt” i respektive lags styrelser var därmed sått. Och ganska snart kunde vi konstatera att båda klubbarna såg stora fördelar med detta samarbete, just eftersom vi kunde samarbeta kring så mycket annat än spelare. Hela avtalet finns att läsa här.

Jag ser otroligt mycket fram mot säsong 2016, och möjligheten att få gå in i det året med en samarbetsförening av Skövdes kaliber är riktigt kul. Jag tror samarbetet kommer att göra oss båda starkare!

Clinics, behövs de?

Jag har, som många vet, de senaste åren anordnat ett antal clinics, akademier och camps. Det absolut tyngsta skälet har varit att jag tycker det är väldigt kul, i kombination med att det är frustrerande hur lite sånt som sker i fotbollssverige årligen. Denna offseason hade jag inte tänkt gör någon som insats, men nu när det börjar bli länge sedan vi hade någon fotbollsträning börjar man ju bli sugen…men är det lönt?

Skälet till att jag ställer mig (och er) frågan om det är värt att lägga ner all den tid det krävs för att ordna en clinic är helt enkelt att det känns som att intresset för att dyka upp är sjunkande. För två år sedan var det inga problem att ”sälja ut” en clinic med cirka 35 platser i Januari eller Februari i Stockholm. Och då pratar vi clinics med endast Svenska coacher som föreläsare. För ett år sedan var det trögare, kring 25 platser gick åt med samma upplägg, pris och nivå på föreläsare.

Den stora överraskningen kom i år, då vi fick Dan Hawkins till Stockholm för att hålla en clinic en fredagkväll. Återigen ett rent självkostnadspris (t o m under det, då jag faktiskt gick back en hel del), ändå var det ett ganska svalt intresse – cirka 20 coacher dök upp. Och den siffran ”dopades” av att 10 TRC-coacher sponsrades av klubben och fyllde ut. Med andra ord fanns det cirka 10 coacher i Stockholm med omnejd, Tyresö borträknat, som tyckte att en clinic med en före detta D1-A HC var mödan värt att åka på!? Cred till de coacher som dök upp, inte minst långväga gäster från Örebro och Dalarna, men som helhet väldigt överraskande!

En annan irriterande sak, som får mig att tveka på att köra nån clinic i år igen, är hur svårt det är att få folk att anmäla sig i tid, betala i tid och faktiskt också att dyka upp när de väl anmält sig. jag kan konstatera att mina U19-grabbar sköter den typen utav kommunikation bättre, nått att fundera på för 30+ folk som gärna använder uttrycket ”dagens ungdom”…

Kanske är folk trötta på mina clinics, kanske har jag inte valt tillräckligt lockande föreläsare eller valt dåliga datum? Jag hoppas faktiskt att det är där någonstans skon klämmer, för alternativet är ju att man inte brinner för fotbollen mycket nog att vilja lära mer och utvecklas!

Nåväl, för att det inte ska bli ett FÖR gnälligt inlägg så vill jag del säga att när man anordnat t e x summercamp eller QB-akademier så har gensvaret och feedbacken varit GRYMT positiv. Och jag har verkligen tyckt det varit mödan värt att hålla i och organisera alla aktiviteter jag tagit initiativ till. Så ingen bitterhet alls, bara en viss oro för hur det står till med intresset ute i klubbarna. Men kanske är det så enkelt att information nu för tiden är så lättillgänglig via internet att behovet för att åka på en clinic känns mindre akut?

Jag tänker mig att ge detta EN chans till, om inte annat så av egoistiska skäl – det är helt enkelt så jäkla kul! Så, om ni är intresserade av ämnet – se till att ta chansen att påverka! Innehåll, tidpunkt, föreläsare mm. ALLT är ”up for grabs” om ni hör av er.