En intressant diskussion med en profilerad klubbledare i Superserien fick mig att skriva denna text. Jag tror att detta är nyckeln för SAFF och hela vår idrott i landet – en fråga som kanske på ytan känns självklar, men som egentligen inte riktigt har ett tydligt svar definierat.
Så, vad menar jag? Jag tror att vi alla, lite till mans känner att amerikansk fotboll som idrott inte rör sig åt rätt håll just nu, om vi tittar på hur sporten ”mår” i landet. Men vilka faktorer vi tittar på varierar, beroende på det individuella perspektivet. Man kan peka på ett sjunkande antal lag i Superserien, färre licensierade spelare totalt sett, färre juniorlag som genomför seriespel, slagsida geografiskt, sämre status för våra landslag, personstrider inom förbundet och så vidare. Det är mer en smakfråga.
Det finns såklart också positiva saker att lyfta; damsidan av sporten växer både i kvalitet och bredd, vi får fram allt fler spelare som är bra nog för collegespel och vi har ett förbund med solidare ekonomi och fler anställda jämfört med hur det sett ut historiskt.
Poängen med denna text är att vi egentligen saknar ett tydligt uppdrag/arbetsbeskrivning för SAFF. Det må finnas något formulerat på ett papper i en pärm på kansliet, men i praktiken kan ”ingen” svara på en basal fråga om SAFF:
VARFÖR FINNS SAFF?
Att denna otydlighet existerar är ett (av flera) grundläggande skäl till våra problem. Och då menar jag inte att skylla på SAFF, det är inte poängen. Men jag hävdar med bestämdhet att en verksamhet utan tydligt mål blir både skör och sårbar. Med begränsade resurser både ekonomiskt och mätt i kompetens är det svårt att nå mål även när de är tydligt definierade, och hart när omöjligt när man skjuter för brett eller inte har ett tydligt mål.
Jag tror vi tämligen omgående måste bestämma oss vad SAFF skall ha för roll. Den övergripande, grundläggande frågan är:
FINNS SAFF TILL FÖR FÖRENINGARNA, ELLER FINNS FÖRENINGARNA TILL FÖR SAFF?
Det kan låta som en dum fråga, men är i högsta grad relevant. Jag menar att bara en part kan vara spets och den andra per definition då bredd. Så, skall SAFF vara ett ramverk för föreningarnas verksamhet, med fokus på bredd, utveckling och översyn av sporten? Eller skall klubbarna stå för bredden via sin pool av spelare, och sedan skall SAFF stå för spetskompetensen och tävlandet på högsta nivå via landslag och nationella program? Jag tycker att vi idag har ett upplägg där båda parterna försöker göra båda sakerna, med svajiga resultat och många intressekonflikter.
Förutom denna huvudfråga kan man filosofiskt ställa sig frågan vad som är definitionen av ”framgång” för ett förbund som SAFF (och detta knyts såklart ihop med ovanstående fråga om rollfördelning klubb-förbund)?
Om föreningarna finns till för SAFF måste definitionen av framgång vara:
- Sportsliga resultat internationellt
- Nationella program för spetsutveckling (Spelar, coacher)
- NIU/RIG-verksamhet som bygger nästa generation toppspelare
- Stor bas av spelare att välja mellan för nationella program och landslag
Om istället klubbarna skall vara spetsen så bör SAFF definiera framgång i termer av:
- Antal föreningar i seriespel
- Antal licensierade spelare & coacher
- Geografisk och demografisk utbredning av sporten
- Lokala program för att underlätta för spel och föreningsutveckling
Vilket av dessa två synsätt på klubbar kontra förbund man föredrar är en fråga om tycke och smak. Jag kan inte med självklarhet säga vad jag själv föredrar, men det är för mig solklart att vi måste välja och att vi bara gräver vår egen grav innan vi har valt! Det vi pysslar med just nu är att bråka om hur vi ska möblera matsalen på Titanic, det kan kännas relevant i stunden, men är poänglöst när båten börjar sjunka…
Coachen talar 